Den här tystnaden, hatar den..

Jag hatar tystnaden som kommer när jag blir ensam.
Det blir tufft och tankarna bara snurrar runt och runt i huvudet..

Vet inte hur jag ska kunna förklara med ord hur det känns vissa gånger.
Vad jag tänker, varför jag tänker,  hur jag tänker..
Att när det är lördag kväll, så sitter jag här helt ensam i mina egna tankar.
Och visst, det är skönt att vara själv då och då, men jag är oftast ensam varje kväll när Bella sover.

Någonting jag inte har pratat om på sistonde är min pappa..
När julafton kommer, så känns det inte som förr i tiden, det är inte samma sak..
Jag saknar honom så otroligt mycket ibland och önskar fortfarande att det aldrig hade hänt. 
Att allt bara varit en mardröm och att jag snart vaknar upp och upptäcker det.
Därför gör det ont , eftersom jag vet att det inte är mardröm utan att det är livet som går vidare bara.
Men jag önskar att han fanns och kunde prata med mig, att han skulle finnas här och stötta mig i allt som sker just nu.

När det blir olika högtider, så blir det jobbigt som fan.. Och även om jag inte visar det utåt, så ska ni veta, att jag har ont i mitt hjärta och tycker ibland att det är väldigt jobbigt..
Och även fast det har 8 år sen, så känns det ibland som att det bara var nyss det hände..
Nyss jag pratade med honom för sista gången, nyss jag såg honom för sista gången..
8 år är en lång tid egentligen och förmodligen kommer det alltid att kännas så.

Som sagt, när man är ensam tänker man alldeles för mycket och för att inte stänga in alla känslorna jag känner, så skriver jag ut det istället..

Deppigt inlägg men det är för att få mig att må bättre..